Om du ser denna text har du troligen en gammal webbläsare eller använder du en handhållen enhet. Det kan också vara så att du har stängt av CSS-stödet i din webbläsare.
Du missar dock ingen information som står på vår sida. Men vi rekommenderar att du använder en nyare webbläsare, exempelvis en mozilla-baserad (http://www.mozilla.org/)
Kennel Pobe-s är uppfödare av rasen Bichon Frisé sedan 1985 |
HISTORIK
Min första Bichon köpte jag 1983, Rhapsody's Sleeping Beauty. "Betty" som hon kallades valdes med omsorg då jag redan från början hade avel i tankarna. Hon fick ett par fina kullar innan nästa stora personlighet SUCH Sarabande Show Stopper eller "Poppe" köptes från England 1986. Dessa två hundar bildade namnet Pobe (Poppe och Betty) och så var kenneln, som till slut fick namnet Pobe-s, född. Att det blev just Bichon Frisé var kanske inte så självklart eftersom rasen fortfarande var relativt ny i landet i början av 80-talet, första exemplaren importerades från USA så sent som 1976. Men när jag väl upptäckte rasen, främst genom olika hundböcker som jag läste flitigt vid den tiden, var valet ganska lätt och jag har aldrig för ett ögonblick ångrat mig...Jo, kanske någon mild novemberdag när rasthagarna är som lervälling och alla hundarna har bestämt sig för att ta en genväg till Kina.
1994 köpte jag så min första Irish Softcoated Wheaten Terrier, Källestads Artemis eller "Emma". Hon fick utgöra grunden för vår avel i rasen. På grund av utrymmes- och tidsbrist har jag nu slutat med denna avel och koncentrerar mig på Bichon frisé. Vid en jämförelse mellan de båda raserna Bichon Frisé och Irish Softcoated Wheaten Terrier kan man säga att om en bichon har en omfattande pälsvård så kräver wheaten å sin sida mycket stimulans och utrymme. Båda raserna bevisar uttryckligen att hunden verkligen är människans bästa vän.
Viktoria ansluter
1995 köpte jag min första bichon av Berit och på den vägen är det som man brukar säga. Hunden var en hane, Pobe-s Xposé, och fick hemmanamnet Linus. Han är min sagohund, en saga som bäst kan beskrivas som den fula ankungen som växte upp och blev en svan. Som liten var han grov och stor och vi hade inga större förhoppningar på någon utställningskarriär. Som ung tränade Linus istället lydnad klass II och så småningom blev det även agility. När Linus precis hade fyllt två år ställdes han ut för första gången i officiella sammanhang och det gick bra och gav mersmak. Drygt ett år senare blev han champion i Askersund och I juli 2002 pensionerades han i utställningssammanhang när han på Sveriges största utomhusutställning blev BIS (Best In Show) för veteraner.
2003 stod jag vid ett vägskäl. Antingen skulle jag registrera ett eget kennelnamn eller anta Berits erbjudande att gå in som delägare i Pobe-s kennel. Jag tackade ja, som tur är!
